Hedda ska börja ett nytt liv i en ny stad. Glömma allt det gamla, mamma som dog och pappa som aldrig fanns. Så en vårnatt blir hon besinningslöst förälskad i sin kompis pojkvän, Gabriel.
När hon får sommarjobb på ett äldreboende hoppas hon finna något mer, något större än det våldsamma begäret och vilsenheten som skaver på insidan av bröstet. I rummet längst bort i korridoren bor Gustaf som fått en stroke och inte kan tala längre, men i vars oändliga tystnad Hedda finner det hon letat efter. Som en känsla av att komma hem.
Och Gustaf, han som bittert väntat på att få dö, han förstår ju vem flickan med den blonda flätan är. Och behovet av att få bringa reda i allt som blev fel, alla chanser han slarvade bort, drabbar honom med en okuvlig kraft. Innan han ställt allt till rätta får han inte dö. Och han måste lära sig tala igen.
”Jag tycker att det är ett fantastiskt fint öde och tycker också om boken med sitt poetiska språk.” – Ylvas läsdagbok
”[En] sorglig men samtidigt livsbejakande berättelse om livets grunder.” – BTJ-häftet nr 2, 2018, lektör Anders Palm
När Kerstin Lundgren var 34 år fick hon en stroke. Över en natt blev hon en annan, en som bara vagt påminde om den hon brukade vara. För att försöka få ordning på alltsammans, motoriken som inte ville fungera och orden som liksom gått vilse inuti huvudet, började hon skriva på en berättelse. När hennes debutroman Dit kan jag gå och sakna dig var färdig var hon frisk igen.
Kerstin är född 1979 och bor i dag med man och två barn i Skaraborg.
