Bön för Tjernobyl

Vi kan inte längre – som figurerna i en Tjechovpjäs – tro att människan kommer att vara en storartad varelse om hundra år! Den framtiden har gått till spillo. Efter hundra år fanns Stalins Gulag, Auschwitz och Tjernobyl – och 11 september i New York… Det är ofattbart att allt detta har kunnat sjunka in i en enda generations medvetande och rymmas där. Till exempel hos min åttiotreårige far. Det är ofattbart att människan har överlevt!

Det förflutna har visat sig hjälplöst, och av våra kunskaper är det bara kunskapen om vår okunskap som har klarat sig helskinnad.

Hittills har vi använt oss av urgamla begrepp som »långt borta« – »nära« och »de våra« – »de andra«… Men vad betyder långt borta eller nära efter Tjernobyl, när Tjernobylmolnen redan efter tre dygn seglade fram över Afrika och Kina? Världen visade sig vara så liten, det var inte samma värld som på Columbus tid. Det var inte den oändliga världen. I dag har vi en helt annan föreställning om rymd och vidd. Den tidigare har havererat. Och dessutom… De senaste hundra åren har människan blivit mer långlivad, men likafullt är hennes livstid obetydlig och kort jämfört med radionuklidernas här på vår jord. Många av dem kommer att finnas kvar i årtusenden. Det är ett avstånd som vi inte förmår överblicka!

I zonen och kring zonen slogs man av de kolossala mängderna av militär materiel. Soldater med nya kpistar och i full stridsutrustning kom marscherande. Det jag av någon anledning särskilt noterade var inte helikoptrarna och de pansrade transportfordonen utan just kpistarna… vapnen… En man med gevär inne i zonen… Vem fanns det där som han kunde bli tvungen att skjuta och försvara sig mot? Fysiken? De osynliga partiklarna? Skulle han skjuta mot den kontaminerade marken eller något träd?

Människan hade blivit överrumplad, hon var oförberedd. Oförberedd som biologisk art. Hennes medfödda instrument, konstruerade så att hon kan se, höra och beröra, fungerade inte fullt ut. Ingenting av detta var möjligt, ögon, öron och fingrar dög ingenting till längre. De kunde inte fungera eftersom strålning inte syns, inte luktar och inte hörs. Den är okroppslig. I hela vårt liv har vi antingen varit i krig eller förberetts för krig och vi vet mycket om det – men så, plötsligt, hade fiendebegreppet förändrats. Vi hade fått en annan fiende, andra fiender… Det mejade gräset var livsfarligt. Det var också fisken som tagits upp med metspö och villebrådet som fångats. Eller ett vanligt äpple… Världen runt oss, den som tidigare hade varit eftergiven och vänlig, ingav plötsligt skräck

De hade ofta brått, de var rädda att inte hinna och jag hade ännu inte aning om att priset för vittnesmålen var deras liv. »Skriv det«, upprepade de. »Vi förstår inte allt vi har sett, men låt det stå. Någon kommer att läsa det och förstå. Senare… efter oss…« Det var ingen slump att de hade så brått, många av dem finns inte längre i livet. Men de hann sända en signal…

Efter Tjernobyl miste landet 485 byar och mindre samhällen; 70 av dem är för evigt begravda i jorden. Under kriget omkom var fjärde vitryss, i dag lever var femte på kontaminerad mark, det vill säga 2,1 miljoner människor, varav 700 000 barn. Bland faktorerna bakom folkminskningen är strålning den främsta. I Homel- och Mogiljovområdena (som drabbades värst av katastrofen i Tjernobyl) är mortaliteten 20 procent högre än nativiteten.