De första fem åren eller så görs åtskilliga försök att rensa upp. Trupper skickas ut för att decimera antalet smittade, men expeditionerna resulterar bara i fler och fler smittade.De är som kackerlackor. Det är så man ser dem. Livsfarliga kackerlackor, men kackerlackor likväl. Och det enda människorna kan göra är att ta sig högre och högre, och hoppas att befästningarna ska hålla.De flesta tittar inte ner mot marken längre. Det känns bättre att låtsas att de inte existerar, att man har valt att lämna marken för alltid för ett liv i skyskraporna istället för sanningen – att ingen som vill fortsätta leva kan sätta sin fot där nere längre.Samtidigt har vetenskapen i åratal varnat för att de naturliga resurserna är på väg att ta slut. Nu har de fått rätt. Det finns inget mer att utvinna ur planeten. Den är ett dött skal, uttorkad som en fluga som fastnat mellan fönsterrutor – fullt befolkad av två olika sorters parasiter: människor, och de smittade.Där någonstans beslutar man sig för att lämna planeten.De styrande inser dock snabbt att det inte finns material och resurser att bygga rymdarkar för att evakuera hela mänskligheten – något de håller tyst om.Man bygger bara en ark. Och man kallar den ”Arca Ferrum” – kista av järn.Novellen ingår också i antologin Maskinblod 3.
