Rättsskandalen

Vi känner den som ÅRHUNDRADETS RÄTTSSKANDAL, historien om Sture Bergwall (alias Thomas Quick) som åren 1994–2001 dömdes skyldig till åtta mord han inte skulle ha begått men däremot erkänt i bekännelser som var så falska att ett barn borde ha genomskådat dem.
Enligt den gängse föreställningen om rättsskandalen fälldes Sture Bergwall till ansvar för brotten utifrån manipulerade förundersökningar under ledning av en ohederlig åklagare biträdd av likaledes ohederliga tjänstemän, bland dem en förhörsledare som inte drog sig för att begå mened i rättssalarna.
Skandalen avslöjades av den namnkunnige, numera framlidne journalisten Hannes Råstam som postumt har backats upp av de flesta ledande opinionsbildare i Sverige. I föreliggande volym ”Rättsskandalen?!” vänder Yrsa Stenius och den ansvarige förhörsledaren, kriminalinspektör Seppo Penttinen (numera pensionerad) upp och ned på den förhärskande historien om rättsskandalen som de anser falsk.
En rättsskandal har förvisso ägt rum menar Stenius och Penttinen. Men den inträffade inte när Sture Bergwall utreddes, lagfördes och dömdes för mord. Den inträffade när Bergwall frikändes på det sätt som skedde: Sture Bergwall beviljades resning i mål efter mål och frikändes utan att på nytt ställas inför rätta. Bergwall förhördes knappt på de nya berättelser han levererade till stöd för sina anspråk på att ha blivit felaktigt dömd.
I förloppet som ledde till att Sture Bergwall beviljades resning i samtliga mål där han dömts för mord, tog medierna aktivt parti, hävdar Yrsa Stenius i sitt inledande avsnitt. Till sist drev medierna rentav rättsväsendet framför sig till den punkt där alla åtal lades ned.
Seppo Penttinen berättar för första gången utförligt om hur polisutredningen gick till — i motsats till allt som hävdats offentligheten. Penttinens skildring av 8 års utredningsarbete i ständig närkontakt med Sture Bergwall redovisar en unik erfarenhet som han är ensam om.