Rött är Kärlekens färg — En sorts kärleksroman, är en roman där flickor och kvinnor är i fokus. Trots det har männen varken en undanskymd eller oviktig roll, nej inte alls. Vi får följa huvudpersonen Elsa, ung lärarstudent, och barndomsvännen Lisen, barnpsykolog, i 1980-talets Uppsala. Den delvis dramatiska tillvaron blandas med dåtidshistoriska utblickar och tongångarna från universitetslivet. Tonåringen Kim som vi får möta lite längre in i boken, utgör ett viktigt tillskott till bokens tema, som speglas i rubriken kärleken. Kärlek i olika former, och med frågan om vad som ryms i begreppet, vad som är värt namnet och vad som händer när det missbrukas. Vilka som får betala priset, och vilka vägar som kan uppenbara sig att välja på. Vad som behövs för att inte bara överleva utan också faktiskt leva. Våga ta stegen som kan lindra och leda till att hitta mark som bär. Eller inte. Det är en berättelse med flera bottnar och undertoner, som framgår alltmer ju längre in ibland sidorna läsaren kommer. Berättelsen är spännande och griper tag. Den tar läsaren genom flera både tanke— och känslonivåer, där ljus och mörker blandas. Den är ändå lättläst och begriplig. Boken handlar helt enkelt om det viktigaste som finns i livet — Äkta värden, och att ha någon att hålla i handen. Någon som finns, ser och förstår. Temat och berättelsen är allmängiltiga och riktar sig till alla åldrar, från ungdomsåren och uppåt. Att de flesta personerna är unga spelar ingen roll alls.
