Den 6 februari 2014 är det 100 år sedan Gustav V höll det famösa Borggårdstalet. Det blev kulmen på en dramatisk politisk kamp som gått till historien som Den stora försvarsstriden.
Den hade inletts drygt två år tidigare, i december 1911, då Sveriges nyvalde liberale statsminister Karl Staaff beslöt inställa bygget av den s.k. F-båten, en ny typ av pansarfartyg som hade drivits igenom av Staaffs konservative föregångar Arvid Lindman på våren 1911.
Försvarsstriden har, av en av dess deltagare, den socialistiske agitatorn Fredrik Ström, karaktäriserats som den hårdaste och hänsynslösaste vår nyare politiska historia antecknat. Det är ett omdöme som står sig. Den enda politiska kamp sedan dess, som möjligen skulle kunna mäta sig med Försvarsstriden ifråga om hårda motsättningar, är striden om löntagarfonderna.
Försvarsstriden engagerade nästan hela Sverige. Huvudrollsinnehavare var ledande politiska makthavare i regering och opposition, som Karl Staaff och Arvid Lindman, också kungen och upptäckarhjälten Sven Hedin m.fl. Hedin utövade, alltifrån stridens början och fram till och med kungens borggårdstal, ett avgörande inflytande över händelserna. Den makt han utövade var helt informell. Han uppbar inget ämbete utan baserade sitt inflytande uteslutande på sin berömmelse, sin begåvning, sitt författarskap och sin ställning som nationens store hjälte.
Alltifrån stridens början, då Hedin skrev sin försvarspropagandistiska pamflett Ett varningsord, som trycktes i en miljon exemplar, finansierades av tidens rikaste finansfurstar och distribuerades över landet med tidningar, präster och lärare, fram till Borggårdstalet som han också författade och fick kungen att hålla, var Hedin en av stridens dirigenter.
Borggårdstalet fick Karl Staaff att avgå. Striden om försvaret fortsatte dock ytterligare en tid men avblåstes ett halvår senare då första världskriget utbröt och Karl Staaff slöt upp bakom den linje som drivits av högern.
